Gamla interiörer ständigt aktuella i hennes akvareller


Skrivet av: erik.nordlander

Kerstin Westin är akvarellmålaren, historieberättaren och pionjären som placerat bilder av gamla hus på svenskarnas matbord och kylskåp. Fram till i jul är hon aktuell med sin konst på sju mässor!

 

Dina akvareller från gamla miljöer har varit väldigt uppskattade i många år. Vad tror du själv ligger bakom dragningskraften till dina bilder?

– Det finns ofta en historia i det gamla och nötta. Varför är en av lådorna i en skänk nött och de andra tre fina? Jo, för att pojkarna i familjen förvarade sin hammare och andra saker i just denna låda, och de sparkade alltid igen lådan när de stängde den. Mina motiv innehåller historier och framkallar mycket minnen. Det var något jag började med för trettiofem år sedan och det var därför det gick bra.

– Jag är även fascinerad av dörrar och fönster. Har du en halvöppen dörr eller ett fönster på glänt, då finns en historia att berätta. Det känns också mer välkomnande. Ljuset är också mitt signum och det är viktigt att få ett djup. Många säger att de blir lugna av bilderna.

Se mer av Kerstin Westins konst

Väldigt många har sett dina motiv. Berätta mer om vägen fram till din stora spridning?

– Att vara konstnär idag är väldigt magert om man inte får sig ett namn väldigt snabbt och kan sälja original. Jag har överlevt på att skapa produkter av min konst. Det började med vykort och stora reproduktioner som folk ramade in. Sedan köpte Hemslöjden in mina vykort och det var världens bästa ställe att sälja på. Jag fortsatte med en antavla som säljer väldigt bra till museer, sedan med magneter, pedagogiska pussel, träbrickor, musmattor, badhanddukar och med bordstabletter. Nu senast två barnböcker: Min första bok för nyfödda och deras familj samt Leka och Teckna för nybörjare av teckenspråket.

– Att jag gjort produkter av min konst gör att många känner igen mina motiv idag.

Ja, många har exempelvis växt upp med dina bordstabletter. Hur kom du på den idén?

– Vi hade fyra barn hemma och ett väldigt fint köksbord. När vi ville skydda det fanns det bara Kalle Anka- och Musse Pigg-tabletter – som vi inte ville ha. Jag gjorde därför, för tjugosex år sedan, min första egna bordstablett på mitt eget sätt. Det fanns ingen annan som konkurrerade med en liknande produkt.

Bordstablett:Sommarefest…eller innan myggen…

Du har idag samlare som köpt varenda bordstablett och vykort. Vad gör du för att förnya dig?

– Under en marknad utanför Luleå såg jag något utanför fönstret som såg intressant ut. Det visade sig vara två gamla fina bilar, som blivit rosthögar. Jag fotade allt jag kunde och målade sedan. Det ledde till att jag fick jag en helt ny kundkrets av karlar som gillade bilderna. Sedan dess har jag varit på raggarträff och även åkt ut och målat gamla Volvo-bilar.

– Annars fortsätter jag som vanligt och folk bjuder in mig att måla deras hem. Jag går gärna på museer och åker till skärgården. Jag var nyligen på Styrsö och fotade, men jag är bäckmänniska och målar ej havet.

Vackra vrak. Se mer av Kerstin Westins konst

 

Du har en lång karriär. Vad hade du för stöd hemifrån när du växte upp?
– Jag hade tur i livet med föräldrar som alltid stöttat mig och ansett att mitt tecknande och målande varit ett arbete. Redan som 12-åring blev jag uppmuntrad att gå oljemålningskurser och jag fick måla istället för att hjälpa till hemma.

– Mamma upplät sin snickarbänk till tygtryck och pappa grundade pannåer och dukar.

Och din utbildning?
– Jag sökte till Sunderbyns Konstlinje som 19-åring och utbildade mig därefter till bildlärare – ett yrke jag hade på halvtid i sex år då jag bildade familj och målade.

– Sedan hade jag förmånen att bli medlem i Konstverkstan Knoppen , ett kollektiv med 26 generösa, ambitiösa och idérika kvinnor som grundat en ekonomisk förening och affärslokal i Gammelstads kyrkby 1982. Tryggheten och supporten jag fick där var ovärderlig.

– Flera av dessa kvinnor umgås och byter jag tankar med än i dag i olika utställningar och föreningar. Hantverksgruppen Mångahanda här uppe i Luleå är en av dessa, där jag också är ordförande just nu. Det anordnas många utställningar och arrangemang där den senaste Konst & Hantverksmässan på Arcus under Allhelgonahelgen är rykande aktuell.

– Kulturlivet i Luleå har alltid varit aktivt , allt från teater, musik och konst. Konstnärer i norr KIN, Resurscentrum för konst och Galleri Syster och Lilla Syster är andra föreningar man deltar i med glädje och framförallt – inspireras av.

Vad är det bästa med yrket?

– Det bästa med konstnärsyrket är att jag äger mig själv. Det är en skön känsla att ingen styr och bestämmer. Jag är utbildad bildlärare i grunden, men det är trettiotvå år sedan jag hade ett avlönat arbete. Inför Bokmässan i Göteborg blev jag inspirerad av höstens färger och plockade blad, löv och kvistar för att måla. När man sitter och målar är det som att meditera.

Går det att träffa dig på fler mässor snart?

– Vi ska ha en stor mässa i Luleå som heter konst och hantverksmässan. Sedan kommer alla små julmarknader. Jag har sju mässor innan jul!

Barnboken: Min första bok


Kerstin Westin målar även på beställning. Läs mer här

Tillägg. I Kerstin Westins måleri finns många historier. Här följer berättelsen om Snällstolen:

Stolen som hänger i taket fick en av husets döttrar ärva av tant Frida i gården intill. I flera generationer hade denna barnstol gått i arv från dotter till dotter i tant Fridas släkt, men nu fanns ingen som kunde ärva den. När en av döttrarna från huset i Gäddvik var på besök fick hon stolen av tant Frida. 
När så dottern kom hem med stolen tyckte hennes mor att man måste vara rädd om den och inte använda den för ofta. Därför hängdes den upp i taket och togs bara ner när någon av barnen i familjen gjort något bra. Barnet fick då sitta på stolen medan de andra satt runt om och berömde den goda gärningen. Det är därför den kallas för snällstolen!

I en stor familj med många barn kan man naturligtvis inte alltid ha det så prydligt runt omkring sig. Men en plats var speciell. Det var skänken som står längst till vänster på akvarellen. På den fick det inte stå något ”skräp”, där skulle vara prydligt och så är det än idag!