Skrivet av: harald nylund
Hanna Tylza Ciechanowska är mor, mormor, farmor och konstnär – en stark, skör och lite komplicerad kvinna full av humor. Föräldrarna såg till att hon blev laboratorieassistent men sedan påbörjade konstnären en agronomutbildning. När Hanna flyttade till Sverige från Polen förstod hon att det var konsten hon skulle ägna sig åt.
— Mina alster säger mer om mig än mina ord, säger Hanna Tylza Ciechanowska.
Du började utveckla din konstnärliga ådra under början av 1990-talet. Vill du berätta hur det gick till?
— Redan tidigt när jag gick i skolan tyckte jag om att måla och teckna, men sedan i vuxen ålder blev detta bara drömmar. Jag hade färger, pennor och papper hemma, men gjorde ingenting. Jag satte min familj och mina barn i första rummet.
— Under början av 1990-talet tog jag en kurs för nybörjare i oljemåleri. På den första lektionen skulle vi måla av en kruka med blommor, men för mig var det svårt att skapa något. Jag gjorde bara några enstaka streck. Sedan när jag kom hem så hände något inom mig och jag började måla av allt jag kunde hitta. Veckan därpå fick vi i uppgift att måla av lärarens oljemålningar från Grekland. Jag valde ut en tavla som läraren målat med palettkniv och testade den tekniken. Det visade sig snabbt att detta var något jag tyckte mycket om att göra. När jag blev klar med min tavla fick jag det bästa tänkbara omdömet av läraren och han sade att min oljemålning var bättre än hans egen.
— Jag tror att jag fått den konstnärliga ådran från min mor. Hon tecknade, designade kläder och sydde kläder till oss barn när vi var små. Min mor hade verkligen en förmåga att skapa nytt av gammalt. Hon fick många förfrågningar om att sy kläder på beställning, men valde istället att utbilda sig till bibliotekarie.
– Jag tror att mina barn har fått sin kreativa sida från mig. Min dotter Anna Siemiatkowska är sjuksköterska och apotekare och på sin fritid broderar hon och är mycket kunnig när det kommer till inredning och sätter verkligen sin egen prägel på möbler. Min son, Sebastian Siemiatkowski, är entreprenör och byggde sitt företag tillsammans med några vänner. Sebastian har själv sagt att hans drivkraft är att skapa någonting. Hans företag är som ett ”konstverk” för honom.
Hanna Tylza Ciechanowska
Hanna Tylza Ciechanowska / Konst
Vill du berätta lite om din konst och hur du gör när du skapar?
— Jag är en person som har ett behov av att vara själv inte bara när jag skapar. Samtidigt finns det perioder när jag verkligen vill vara med andra och uppskattar socialt umgänge. Idag är jag mer öppen än vad jag var tidigare. Förr var jag blyg och drog mig ofta undan. Detta tycker jag återspeglas i mina tavlor och jag jobbar mycket med ensamhet.
— I mina skulpturer och i mitt måleri rör jag mig ofta på gränsen mellan det abstrakta och det föreställande. I mitt skapande vill jag fånga ett fruset och avskalat, men samtidigt mycket laddat ögonblick av en rörelse och av ett skeende – en bild av det unika momentet i livet. Jag vill samtidigt fånga ett mycket laddat ögonblick i rörelse och i ett specifikt skeende.
— Jag tycker om att experimentera, prova på och blanda olika material. Den senaste tiden har jag arbetat mycket med siden och plexiglas. Hela processen går utgå att först måla på siden, klippa ut olika gestalter ur sidentyget och sedan placera gestalterna mellan två plexiglasskivor. Jag tar en plexiglasskiva och målar en sida med bara några streck, på en annan sida kanske jag målar en cirkel eller någonting annat. Därefter lägger jag gestalterna på skivan och på nästa skiva målar jag kanske ett träd eller kanske ett hus. På ovansidan målar jag något helt annat. Jag försöker skapa en värld åt gestalterna. Jag vill fånga unika moment i livet. Med den här tekniken jobbar jag sakta och mycket noggrant.
— När jag arbetar i olja, kol, krita och med skulpturer tycker jag om att arbeta snabbt. Jag går och bär på många tankar och idéer. När jag väl sätter igång arbetar jag snabbt med bestämda rörelser. Det sättet passar mig bäst.
— I mitt skapande med skulpturer kan jag vara mer eller mindre nöjd över resultatet, men jag slänger dem aldrig. Mina oljemålningar däremot kan jag slänga om jag inte blir nöjd med dem. Jag upplever att jag känner mig säkrare när jag skulpterar än när jag målar.
— Jag tycker om möjligheten att kunna ta bort och skära i materialet. Jag söker mig fram till en form som finns inuti en sten, i marmor, i betonglock och i alabaster. När jag skulpterar i lera föredrar jag att göra ett block, låta det sätta sig, torka och sedan skär jag i det.
— Till en början ville jag arbeta i stora format, men med tiden blev det mindre storlekar. Det finns olika förklaringar till varför det blivit så. Min hälsa tillåter inte längre att jag arbetar med stora stenar. Jag behöver vila och om pausen blir för lång kan det bli svårt för mig att fortsätta där jag avslutade arbetet. Efter varje paus känns det som att jag börjar om från början igen.
— Mina skulpturer är tredimensionella och för mig är det viktigt att det finns en rörelse i skulpturen. När man betraktar en sidan så vill jag att man även ska intressera sig för vad som finns på andra sidan och vilja ta reda på det.
Film om konstnärens skulpturer gjord av Aldona Gassowska
Har du någon konstnärsförebild som haft betydelse för dig i ditt konstnärskap?
— En stor inspiration för mig var Helene Schjerfbeck. Hon jobbar mycket med förenklingar och det är just det som tilltalar mig. Jag strävar också efter att skapa med så få linjer som möjligt när jag målar. Det viktiga för mig är att få fram något som känns väsentligt för mig. För mig är det viktigt att ge betraktaren möjligheten att hitta något eget och att ”bygga ut bilden” utifrån sitt inre. Jag vill inte påverka vad betraktaren själv ser och själv känner. Jag vill inte tvinga hen till något.
— Andra konstnärer som haft stor betydelse för mig är Amedeo Modiglian, Vasilij Kandinskij, Constantin Brâncuși. På senare dagar har jag även återupptäckt Edward Hopper. En händelse som gjorde ett stort intryck på mig var en utställning på Artipelag förra året med Edmund de Waal och Giorgio Morandi. Det var en fantastisk upplevelse.
Hanna Tylza Ciechanowska / Konstnärsförbundet
Du flyttade till Sverige från Polen år 1980, vill du berätta mer om detta?
— När vi först kom till Sverige så landade jag och min familj i Sundsvall. Efter 2 år flyttade vi till Uppsala för att läsa svenska för medicinsk personal. På den tiden var det bara Uppsala som erbjöd dessa kurser. Jag utbildade mig till laboratorieassistent i Polen. Mina föräldrar valde det yrket åt mig och det var ingenting som jag själv valde att satsa på.
— Kompletteringen fungerade som så att jag fick en lista på alla ämnen som jag skulle läsa om. Jag fick läsa om kurser för att dessa skulle anpassas till den svenska sjukvården och för att jag skulle lära mig alla de fackliga termerna. När jag fått ut min svenska legitimation började jag arbeta på Akademiska sjukhuset och sedan på BMC (Biomedicinskt centrum). Min man forskade på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) i Uppsala.
— Där någonstans förändrades allt. Efter några år började jag få smärtor i ryggen och trots att jag genomgått ryggoperationer blev det inte bättre. I vissa perioder tar smärtan över helt, men med åren har jag lärt mig att hantera smärtan med hjälp av Acceptance and Commitment Therapy (ACT) som är en utveckling av Kognitiv Beteende Terapi (KBT). Tack vare terapin klarar jag av att arbeta med min konst. Under svåra perioder ger det mig kraft att tänka på att det kommer en tid full av skaparglädje. Det ger mig kraft att gå vidare.
Du växte upp i Polen, vill du berätta lite om din bakgrund?
— Jag växte upp i en akademisk familj i Polen och tyckte tidigt om att sy kläder, måla och teckna. Mina äldre syskon valde akademiska utbildningar utan protest, men jag var yngst och för mig var det inte lika självklart. Jag gjorde istället lite uppror.
— Min far var yrkesofficer och doktorerade i historia från andra världskriget. Under min uppväxt arbetade min far som yrkesofficer och detta bidrog till att vi ofta tvingades flytta. Ibland gick jag bara sex månader i samma skola och sedan flyttade vi till en ny stad. Och så höll det på. Jag tänker att detta bidrog till att det inte var en särskilt stor omställning för mig att flytta till Sverige. Det var en svårare omställning för min man. Jag var van vid att komma till en ny plats, acceptera det nya stället och anpassa mig efter reglerna. Den enda skillnaden med att flytta till Sverige för mig var att lära mig det svenska språket.
— Under åren vi bott i Uppsala har vi flyttat runt mycket, men jag var alltid noga med att se till så att mina barn gick i samma skola och att jag hade tid att skjutsa dem till kompisar. För mig var det viktigt att de inte ändrade sin miljö på samma sätt som jag gjorde när jag var barn. Jag upplevde flyttarna som något negativt och ville inte att mina barn skulle få uppleva det på samma sätt som mig. Att flytta, byta bostad och skola har fått mig att uppleva och känna ensamhet och utanförskap. Detta återspeglas i mina verk.
