Skrivet av: Elin Nordlund
Alicia Bremberg påbörjade sin konstnärsresa som barn i Argentina. Men det var först långt senare i Sverige, som hon återfann kärleken till skapandet, och det som legat i vila i så många år, var plötsligt mer levande än någonsin.
Hur skulle du beskriva din konst?
– Just nu experimenterar jag och provar olika saker. Det är ofta man hör att man ska ha en stil men det har inte jag, kanske är min stil att jag är mångfacetterad. Det som är gemensamt för mina tavlor är att jag arbetar mycket med ljuset, färgerna och skuggor. För mig är det viktigt att en målning är som poesi och man kan säga att jag målar i fyra dimensioner. Ljuset och perspektivet ger den tredimensionella känslan. Den fjärde dimensionen är just poesin. Jag har alltid en väldigt klar bild över vad jag vill göra, hur det ska se ut.
Vad vill du förmedla?
– Jag vill lämna ett avtryck hos betraktaren, det måste kännas. Det är väldigt olika hur jag väljer att jobba, bakgrunder skissar jag nästan aldrig med arkitektur kan jag skissa.
När kom du i kontakt med konsten och skapandet för första gången?
– Det var i mycket tidig ålder! Jag var reserverad och blyg när jag var liten men jag tyckte mycket om att måla och redan som sexåring kunde jag rita Disney-figurer. Jag kopierade även bilder från mina skolböcker, något som gjorde mina lärare lite sura. De trodde att det var mina föräldrar som ritade åt mig men det gjorde att jag kände mig stolt. När jag blev tonåring fortsatte jag att kopiera, men då serietidningar. Jag har lärt mig det mesta själv.
– Min lärare i konst ville att jag skulle utbilda mig på konsthögskola och bli konstnär men jag brann samtidigt för något annat – natur och djur. Det gjorde att jag valde att utbilda mig till veterinär. Det ångrar jag inte, jag älskar mitt jobb.
Var hamnade konsten när du utbildade dig?
– Den fick kliva åt sidan under många år, det var först 2012 som jag tog upp den igen. Min man Johan blev orolig för mig, han trodde att jag var på väg att gå in i väggen om jag inte hittade en hobby. Jag fick ett kit med akrylfärger och canvas i julklapp men han hade ingen aning om att jag kunde måla. Min första målning var ett landskap på Pampas, med lite boskap. Den gjorde jag på 45 minuter. Johan blev jätteimponerad och jag började måla igen, det fanns inget stopp på mig.
Du har en väldigt intressant historia – hur hittade du till Sverige?
– Min farfars far var från Sverige men reste till Argentina med sin äldre bror, som då var sjökapten. Svenskan försvann i vår familj men jag och min bror blev intresserade av vårt svenska påbrå eftersom vi hade ett svenskt efternamn. Vi lärde oss svenska i Svenska Kyrkan i Buenos Aires och vi släktforskade en hel del. Jag bestämde mig många år senare för att flytta till Sverige. Det var häftigt att komma till Helsingborg, hamnen som min farfars far lämnade för 120 år sen. Jag träffade så småningom min man Johan här i Sverige.
Du sa att du har en klar bild över vad du vill göra, men var hittar du din inspiration?
– Det är mycket från naturen och städer men framförallt från mina drömmar. Jag har väldig livliga drömmar. Eftersom jag är autodidakt lär jag mig också väldigt mycket av att titta på andra och jag läser mycket. När jag säljer en målning köper jag tavlor eller skulpturer av andra konstnärer som jag beundrar. Jag tycker mycket om Bruno Liljefors och hans djur. Anders Zorn är också en konstnär som inspirerar mig, jag gillar hur han hanterar ljus och färg.
Radhuset i Blackeberg, den målningen är magisk. Hur tänkte du där?
– Jag ser ofta framför mig att det här är någonting, så var det med den. Jag bor där och jag hade en klar bild över hur jag ville att det skulle vara. Jag tog en bild med min kamera bara för att komma ihåg stunden. Ljuset försökte jag memorera eftersom det sällan blir samma färger på foto. Där var jag noga med detaljer men det är inte alltid jag är det, ibland är bilderna enbart inspiration.
2017 ställde du ut i Alvikstorpet. Var har du mer ställt ut?
– Ja, det är en konstverkstad, för konstintresserade människor. ”Galleraget” ligger bredvid, där fick jag möjligheten att ställda ut, det var väldigt roligt. Min första utställning var på Alviks bibliotek och den har såklart betytt väldigt mycket för mig.
Om vi blickar framåt – hur ser resten av 2018 ut?
– Jag brukar planera utställningar vartannat år. Jag har många nya idéer och är i konstant rörelse. Jag vill hinna njuta av livet så 2019 är det jag börjat planera för redan nu.
