Pannbenet har tagit Anna Nordqvist till toppen: ”Att ge upp har aldrig varit ett alternativ”


Skrivet av: Elin Nordlund

Hon började sin resa på lilla Torshälla Golfklubb och har letat sig in i golfens absoluta finrum. Med två major-segrar i bagaget är hon helt klart en av Sveriges vassast golfare genom tiderna. Men hur började det hela och hur ser livet på touren ut – för Bättre Golf berättar hon.

 

1987 föds en tjej i Eskilstuna. Hon får namnet Anna – Anna Nordqvist. Hon är redan som liten en aktiv tjej som gärna testar på både det ena och det andra. Sport är något som hon älskar och tillsammans med bröderna och föräldrarna åker hon på tävlingar och träningar, runt om i Sverige, i stort sett varje helg. Att det till slut blev golfen är det nog många som är glada över idag, inte minst Anna själv, då hon har kommit att bli en av de absolut bästa golfarna i svensk historia.

Det blev golf, men visst fanns det andra sporter med i bilden?
— Jag växte upp i en sportintresserad familj och har två bröder som också höll på med andra sporter. Vi hade väldigt stöttande föräldrar som lät oss testa på många olika idrotter och ställde upp och skjutsade oss oavbrutet till träningar, matcher och tävlingar. Jag höll på med fotboll, badminton, bandy, innebandy, tennis och simning.

När bestämde du dig för att satsa på golfen?
— Jag har alltid varit väldigt ambitiös och träningsvillig. Jag gick ner rätt mycket i handicap, väldigt snabbt, och ju mer jag tävlade, desto roligare tyckte jag att det var. När jag var 16-17 år bestämde jag mig helhjärtat att satsa på golfen och började då kolla på alternativ att flytta till USA för att spela collegegolf, för att optimera mina träningsmöjligheter året om.

Hur viktigt är det att ha stöttande familj?
— Jag hade aldrig varit där jag är idag om det inte hade varit för min familj. De har stöttat mig och gett mig alla möjligheter att lyckas och de har trott på mig när jag själv inte har gjort det fullt ut. Det känns bra att veta att de finns där i med- och motgång. För dem är jag inte bara golfaren Anna.

Foto: Göran Söderqvist.

Hur har det varit att komma från en liten klubb?
— När vi växte upp fick jag och mina bröder jättebra stöttning för att kunna tävla, av Torshälla GK. Vi var ett rätt tight gäng av juniorer som tränade, åkte på läger och tävlade tillsammans. Det var bra sammanhållning och det var många som stöttade och hejade på oss.

Finns det någon som har betytt lite extra för dig?
— Maria Bertilsköld har varit en stor inspirationskälla och stöttepelare under alla år. Hon var kapten för flicklandslaget när jag var 13-18 år. Hon hjälpte mig genom att inte plocka ut mig till landslagstruppen när jag var 16 år, även om mina jämnduktiga kompisar kom med. Det fick mig att träna hur mycket som helst den vintern och sen bli mycket bättre. Idag är hon en av mina bästa kompisar och har varit en otroligt stöd under alla år.

Hur skulle du beskriva livet som golfspelare?
— Som att jag lever min dröm. Att få hålla på med professionell idrott, på högsta nivå, och kunna göra det som jobb, går inte att beskriva. Det är inte alltid så glamoröst som många tror. Det är mycket hårt slit och långa träningstimmar och otroligt mycket flygande och flängande. Att vara på resande fot ”on and off” i tio till elva månader om året är inte jättelätt. Det är svårt att vara borta från nära och kära, men samtidigt så är det världens häftigaste jobb.

Foto: Göran Söderqvist.

Jag tänker att det kan bli rätt ensamt, stämmer det?
— Så är det. Man får köra sitt race och så har man några kompisar på touren man umgås mer med då. Men det är långa dagar på banan tillsammans med min caddy. Där spenderar jag mest tid. Det är alltid mycket folk som är i rörelse, man besöker platser där man har kompisar och man träffar väldigt mycket folk, vilket gör det mindre ensamt.

Umgås du med några av de andra tjejerna på touren, privat?
— Ja det gör jag. Jag har några av mina bästa kompisar på touren och det är skönt att kunna umgås utanför golfbanan när man vet att man är ledig dagen efter. Det blir mycket mer relaxat.

Från det ena till det andra, egen tävling i Sverige, – hur roligt?
— Det känns som en ära att vara värd för en tävling i Sverige och att jag ses upp till, att jag har gjort ett avtryck i Sverige med mitt golfspel. Tyvärr visste jag redan när jag gick in i detta att jag inte skulle kunna vara där på plats under tävlingen på grund av mitt schema i USA. Jag hoppas att jag ändå ska kunna vara en inspiration till tjejerna att satsa på golfen och nå LPGA en dag.

Sverige då – längtar du aldrig hem till lett lugnare liv på hemmaplan?
— Jo, absolut. Det intensiva tränings- och tävlingsschemat, och denna lifestyle gör att man ständigt ligger på gränsen till vad kroppen och huvudet klarar av. Man måste hela tiden pusha sig själv att bli bättre och man kan aldrig slappna av direkt. Men samtidigt är det den ständiga stressen som pushar en att bli bättre. Men jag tror definitivt att jag hade mått bra av ett lugnare tempo.

Foto. Göran Söderqvist.

2017 var ju ett superår för dig, trots att du inte mådde hundra. Berätta!
— Det var ett år av ups and downs. Jag vann i Phoenix i mars, i samma stad som jag gick på college så det var väldigt betydelsefullt. Jag bröt med min golftränare som jag jobbat med i 3,5 år i april. Jag fick körtelfeber mitt under US Open och mitt under högsäsongen. Jag blev tvungen att dra mig ur tävling efter tävling. Jag tog mig igenom British Open och slutade sju efter att ha haft noll energi i kroppen. Jag hade mitt bästa Solheim Cup i min karriär, där jag var obesegrad. Sen vann jag min andra major, och denna gång på Europeisk mark i Evian i september. Efter det kraschade jag och körtelfebern hann i fatt mig och var fortsatt orkeslös resten av året. Men var otroligt stolt över vad jag åstadkom.

Jag upplever dig som en riktig fighter, stämmer det?
— Jag har alltid varit envis och att ge upp har aldrig varit ett alternativ för mig. Jag tror att eftersom jag aldrig var den mest talangfulla golfaren eller personen, så fick jag alltid jobba så mycket hårdare än alla andra och jag tror det är därifrån det kommer.

Hur mycket press har du satt på dig själv efter det året?
— Jag strävar hela tiden att bli bättre och bättre och drömmer om mer framgång. Jag tror det är en positiv press man sätter på sig själv, att man fortfarande är hungrig och vill bli bättre.

Foto: Göran Söderqvist.

Hur har 2018 varit hittills, hur har det känts?
— Det har inte varit något vidare år hittills men det har börjat vända på slutet. Jag har varit både fysiskt och psykiskt utmattad under våren. Det är förmodligen körtelfebern som ligger kvar. Jag har varit rätt ojämn i spelet och har haft svårt att scora när spelet väl har suttit där. De senaste veckorna har blivit bättre och bättre och jag ser fram emot en stark andra halva av säsongen.

Åren går snabbt ändå – var ser du dig själv om tio år?
— Jag drömmer om en familj och en lite lugnare tillvaro, men vill fortfarande vara aktiv och ha idrott i mitt liv. Jag kommer förmodligen inte att spela golf men det finns förhoppningsvis andra utmaningar och prioriteringar i livet då.

Print Friendly, PDF & Email